Den här sommaren är full av förändringar. Jag växer som person samtidigt som två av de individer som stod mig närmast försvann. Först Elsa som åkte iväg till USA och sedan Wembley till Trapalandas evigt gröna ängar.

 

Det är en hel månad sedan Elsa åkte nu. En hel månad sedan vi satt i soffan i storarummet och grät. En hel månad sedan jag låg på den bästa platsen i världen med hennes arm runt mina axlar. Vi satt där helt tysta och bölade. Det var mitt sätt att säga hejdå till den person som stått mig nära i hela mitt liv och som vet allt om mig. Hennes rum utplockat, inga lakan i hennes säng och välstädat. (Elsas rum välstädat, kan ni tänka er!?) Det kändes konstigt att helt plötsligt vara ensam, ingen att tjaffsa med, ingen att skylla på när godispåsen är tom och ingen att klaga på när det ligger grejer i hela huset och mamma blir irriterad. Ingen att berätta alla dom där smågrejerna man kommer på hela tiden. Minst en gång varje dag tänker jag "Det här MÅSTE jag berätta för Elsa!" Sen kommer jag på att hon inte är hemma och när hon har tid att prata på Skype har alla de där småsakerna försvunnit ur mitt huvud. Dumma tidsskillnad som gör att jag inte kan ringa henne när jag vill! Innan hon åkte tänkte jag att "det är ju bara ett år" och "hon är snart hemma igen"  eller "vi ska ju snart hälsa på" men man fattar inte vilken skillnad det blir och hur tomt det faktiskt blir. Som man säger på landet, man saknar inte kon förrens båset är tomt. Nu är båset tomt och jag inser hur mycket hon faktiskt betydde för mig. Men jag vet att hon lever sitt livs år på andra sidan Atlanten och att det alltid är värst att bli lämnad hemma i vardagen. Hon har så mycket att göra så hon tänker förmodligen inte så mycket på oss här hemma. Men vi tänker på dig och i slutet av oktober ses vi.  Lev livet, gör galna saker och spendera alldeles för mycket pengar så kommer det här året gå fort för både dig och mig! Vi ses snart, jag älskar dig!