Hela historien
Den 21:a januari möttes vi och Wembleys förra ägare utanför Ulricehamn. Vi packade om alla grejer och bytta bil framför transpotren. En vad som kändes lång resa började hemåt med Wembley i transporten. När vi äntligen kom hem såg det ut som att W trivdes som fisken i vattnet! Hon var upprörd och ganska svår att hantera under de första veckorna. Det var otäckt så fort någon skulle röra hennes huvud och hon var ofta stressad. Hon är en häst men mycket vilja som kräver stort förtroende av den som sitter på eller står och gosar med henne.
Vi var på många träningar och allt gick finfint förutom det orytmiska som kom lite då och då. Jag hoppade högre än vad jag någonsin har gjort och kände självsäkerheten komma.
Allt verkade vara rosenrött, men det kommer ALLTID ett men. Den 30 mars hade vi beställt vår första tid på kliniken. Vi, naiva som vi var, trodde självklart att det inte skulle vara något. Vi gjorde ridprov och W visade mer hälta än vad hon någonsin gjort när jag suttit på innan. Vetrinären tyckte att vi skulle behandla och det gjorde vi i båda frambenen. På röntgen syntes ingenting och det är en stor lättnad. Vi åkte tillbaka hem, jag jätteledsen och de anra mest besvikna. Två veckor, sen skulle vi tillbaka. Under de här två veckorna var jag inte alls i stallet. Något jag verkligen ångrar efteråt. W tappade allt förtroende för mig och vi fick börja om på ruta ett.
Exakt två veckor senare var vi tillbaka i Mantorp och gjorde om allt igen. Denna gång var hältan mindre men hon behandlades ändå i båda fram och skulle vila en vecka innan jag fick börja skritta. Den 10 maj var vi på sista återbesöket. Då friskförklarades hon och jag skulle bara fortsätta med igångsättningen.
Fösta veckan skrittade vi alltså bara. Vecka två, tre, fyra och fem blandades den in lite trav. Mer och mer för varje vecka. Sen började galoppen komma in i bilden och W blev pigg som en kanon.
Förra söndagen, den 27 maj tyckte jag att jag kände lite hälta. Vi lät henne vila en vecka on nu känns det bra igen. Vi har för säkerhets skull bokat en ny tid på kliniken nästa torsdag som jag tyvärr inte kan följa med på.
Idag har vi också varit på träning för första gången på många veckor. Hoppträningen hölls på terrängbanan och vi tig det så lungt vi bara kunde men det är inte lätt på en sådan peggelin häst. Hon taktade, hon sprang. hon busade, hon hoppade runt och gjorde de flesta kaprioller man kan tänka sig. Och det bästa av allt, Jag kände ingen hälta!
Jag hoppas verkligen hon är frisk nu, är så himla sugen på att börja träna ordentligt!
Jag är så himla glad över att jag fick chansen att träffa denna underbara, fantastiska och samarbetsvilliga häst. Vi har skapat ett fint band emellan oss och arbetat upp förtroendet för varandra. Hon har hjälpt mig mycket och lärt mig många fina saker. Mitt självfötroende har ökat något enormt. Jag kan, jag vill, jag ska med hjälp av mina fina. Jag vill aldrig skiljas från denna pärla. Hon kommer alltid finnas kvar hos mig, i mitt hjärta!
Bilder från idag på träningen och en annan dag från fältet
Så här kan det se ut när vi tycker lite olika...
Älskar dig gumman, mer än ord kan beskriva!